Summa sidvisningar

måndag 6 april 2015

Berättelse # 2: Ersättningsföräldrar

Jag flyttade från Sverige när jag var 5 år gammal. Min pappa och Svensk familj visst inte om det tills efter att det var gjort. Mina föräldrar hade redan varit skylda i 3 år.

Mor och jag flyttade in till morföräldrarna och började ett nytt liv. Jag fick två nya föräldrar med mer erfarenhet.

Alla de problemen jag nämnde i den tidigare artikeln associerar jag med mina första 5 år, inte någonting som hände efter.

Vi bodde i ett stort hus med mycket plats att springa runt, en park tvärs över gatan och en stor lake tvärs över gatan från den. De gav mig en del jobb, ganska många uppläxande upplevelser och samtal men också väldigt mycket frihet.

Fast min mor gjorde ett fantastiskt jobb tror jag att hennes föräldrar gjorde ännu bättre. Jag tror inte att hon skulle må dåligt över att höra det. När hon växte upp med de var hennes föräldrar så klart andra människor, mindre livserfarna och hade ingen föräldraskapserfarenhet. De var hårda och bedömande. På andra omgången fattade de bättre vad de skulle göra, vilket var att vara nästan likadan förutom deras mest negativa egenskaper-de gick inte 180 grader åt det andra hålet, utan de tog bara bort det som var mest negativt, behöll och förbättrade det som var positivt. Perfekt.



Nu är hon i deras position och det finns ingen jag litar på mer än henne att göra jobbet. Om jag hade ett barn idag skulle jag vilja att barnet gick hem till henne.

Kärlek är när du stödjer någon i deras utveckling på ett sätt som inte hindrar de samtidigt. Kärlek är mat, värme(ett varmt hus menar jag, inte någonting filosofisk), ett par uppmuntrande ord här och där, en välbehövd klapp på axeln eller ryggen. Det är inte konstant lek, gos, bebisprat...osv. Vem är det som behöver det? Jag tror mest att det är föräldrarna själva. Jag tror att de blandar ihop kärlek och gos.

70 åringar har andra perspektiv kring vad det är som är viktigt i livet än vad 35 åringar har. Det finns vissa egenskaper och beteende mönster som egentligen leder dig till ett bra liv och det är de egenskaperna de försöker odla fram, inte någonting annat.

Vi pratade lite grann om mina betyg tex...men knappast någonting i jämförelse till hur jag skulle behandla andra människor, hur jag skulle jobba, disciplin...osv.

Morfar var väldigt beskyddande över mormor. Det var aldrig någonting vi pratade om. När min mor en gång berättade om någon som hade behandlat henne illa blev jag så arg så snabbt att jag visst knappast vad jag skulle göra med mig själv. Jag var så arg jag blev tårögd och skakig. Allting behöver inte pratas om för att absorberas. Det lärde jag mig då.


Ledning är när du, på ett tyst och hemligt sätt, sätter din elev(eller barn) i en situation de kommer klara av som kommer hjälpa de utvecklas. Du hjälper inte de för det mesta, utan du har satt upp situationen så pass väl att det enda de behöver är ett mål och själva situationen. Det är bra ledning. När de flesta går fel gör de det genom att göra för mycket, inte för lite.

Jag pratade aldrig tillbaka till mina morföräldrar, inte en enda gång.

Jag var aldrig medveten om överväldiga, tydliga kärleksfulla känslor för mina morföräldrar. När de dog var jag förstörd...jag grät som att någonting i mig hade slitit sönder. Jag är lite tårögd nu när jag tänker på det. Jag skickade ett mail till någon häromdagen som handlade om min morfar(10 år efter han har varit borta) och jag kom inte ens halvvägs utan att nästan stört gråta. Han var allt vad jag vill vara...samma med mormor faktiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar