Summa sidvisningar

söndag 5 april 2015

Berättelse # 1: Guidance

Mina första 25 år var ganska präglade av tvångstankar. Jag började be på kvällen när jag lade mig när jag var ungefär 6 år gammal. Det började med 2 minuter, sedan blev det en timme, sedan började jag göra det på dagen också. Jag tände och släckte lampor, öppnade och låste dörrar, ett par andra saker, en av vilka höll i långt inne mina vuxna åldrar. Jag gjorde, i princip allt möjligt förutom tvätta mina händer hela tiden: I have never been obcessive about being clean!

Jag blev aldrig av med besatthet i min ungdom och i tånåren, det bytte dock form flera gånger. På ett visst sätt dominerade det mitt barndom när andra inte tittade. Jag kan tänka på en människa i min familj som kan förmodligen tänka tillbaka till en gång där jag släckte och tände ljus ett par gånger och frågade mig vad jag höll på med. Men jag var ganska hemligt med det.

Till slut blev det för mycket och jag gav in. Jag tillät mig själv göra, kolla upp, tända, släcka, tänka så mycket som jag ville, bli generad framför kompisar, whatever...tills det löste sig. Allting försvann eller bytte form över åren många gånger med den metoden. Att ge in var det minst smärtsam sätt att hantera problemen faktiskt och det funkade. Nu är det väldigt tufft mig för att hamna tillbaka där. Sanningen och förståelse stannar kvar.

De problemen som var förr orsakades av djupare saker än vad söm egentligen löste av de. Det var faktiska händelser direkt innan de alla problemen började, men alla händelser var minimala, inget speciellt stor. Det fanns en glapp i min utveckling, som var som ett hål. När någonting specifikt knuffade mig, föll jag i hålen ganska lätt. Jag tror att det är typisk för människor med en bakgrund som min.

Det var dock ett problem kvar när jag hade blivit av med det mesta: jag var besatt med tanken av att hamna i helvetet när jag dog. Varför? Jag vet inte exakt. Jag kunde inte motbevisa det.

Jag började kolla upp näradödsupplevelser för att jag tänkte det var de människorna som har bäst koll på vad det är som händer när man dör. Jag pratade med flera människor som hade "dött" eller varit död i flera minuter för att sedan återupplevas med HLR eller liknade. Jag spenderade kanske 6 månader med att använda varje stund jag kunde för att läsa om ämnet, och sedan ett par år till med att läsa om det på ett slappare sätt.

Min ytlig panik släppte men den djupa rädslan fanns kvar. Varför? Jag kan inte säga, men det saknades någonting från de där new-agey koncepten. De var inte hela sanningen. Inom ett par år började jag bli besatt igen och den där "molnen" som jag kallar det för satt väldigt tungt över mig igen.

Ungefär vid samma tiden som jag började läsa om näradödsupplevelser, började jag också läsa om Gandhi. Jag läste väldigt mycket om Gandhi. Han påverkade mig mer än de new-agey berättelserna gjorde...långsamt och successivt, som ett träd som växte i mig. Jag älskade Gandhi, jag fortsatt läsa om honom. Istället för att bara säga att allting skulle bli ok, sade han "det finns ett sätt att göra allting ok."

Min tro var fortfarande skakig dock. Det saknades fortfarande någonting. Jag hade faktiskt inte tagit an den största utmaningen för mig än. Det fanns ett till steg att ta: att dyka in i det jag var mest rädd för.

Jag började läsa Bibeln. Det var Kristendomen jag hade alltid haft ett problem med. Jag läste hela Nya Testamentet. Det var dock svårt för mig och jag slutade flera gånger på grund av ångest. Till slut, läste jag det flera gånger om. Jag fortsatt läsa också Gandhi. Jag började respektera religion. I alla fall det jag fattade som de riktiga budskapen från religion.

Mitt liv blev bättre och bättre ju mer jag läste. Nu är jag i en Gandhi fas igen, men Jesus längre fram; han är vassare.

Jag ser vikten av att man har guidance i livet. Jag vet att människor har sina föräldrar och de är bra, men tyvärr oftast inte bra nog. Därför hamnar de flesta människor alltid i problem: deras förbilder är vanliga människor. Oftast hamnar människor i problem runt om deras medelålders: det är ungefär så långt deras föräldrar tar de. Men om deras egna föräldrar är olyckliga i deras medelålders är det ett tydligt täcken att man behöver faktiskt söka guidance någon annanstans ifrån.

Det finns ett sätt att leva livet.  Martin Luther King Jr, Peace Pilgrim, Gandhi, Jesus, Mandela, har funnit det. De här människorna kan det...När man har såna förbilder kan man ta sig ur situationer som jag hamnade in för länge sedan. Någonting alla de här människor saknar är glapp i deras förståelse och kunskap. De är fulla, de är kapabla, de har svar till de flesta av livets problem, och ännu viktigare de är svaret till många av livets problem. De lär dig att lösa problem.



Det finns människor som kan hantera allt livet har att kasta åt de. Om du inte kan, föreslår jag att du söker guidance. Det finns i stora mängder, du behöver knappast leta. Det svåra är ta första steget. Om jag får, tillåta mig att hjälpa:

Hon kallade sig själv för Peace Pilgrim. Hon gick från kust till kust i USA i över 30 år, vägrade pengar, åt bara när andra erbjöd henne mat, hade ingen tak överhuvudet...började sin resa när hon var över 50 och gick runt och bara pratade med människor i princip. Hon är en bra introduktion till de här människorna. Kolla upp boken om henne.




Jag ska till kyrkan nu-jag försöker gå en gång i månaden. När människor säger "oh jag visste inte att du var troende" brukar jag säga "jag är förmodligen inte det på det sättet som du känner till, men inte heller tillhör jag den här gruppen som tycker att lösningen till alla deras problem är oändligt stöd och mer handhållandet. Det finns en mellanväg...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar