Summa sidvisningar

onsdag 25 mars 2015

Dykning på Tobago

Hemma från Tobago!

Jag hade flera positiva upplevelser där. Den första jag skulle vilja berätta om är dykning. Jag har haft ångest kopplad till att vara undervatten sedan jag var barn. Vet inte riktigt varför. När jag var 19 år hade jag mitt första panik anfall när jag försökte snorkla i havet. Jag visst inte att min ångest var så kraftig.

Jag bestämde mig att det var dags att komma över det. Jag bokade en "glass bottom boat tour" där vi skulle snorkla mot slutet. Det lät perfekt. Man fick hålla i en rep. Jag var fortfarande nervös. Det var första gången sedan jag var 19 jag hade försökt snorkla. Mitt mål var att ta 3 andetag. Jag klarade två ganksa lätt men det verkade finnas en gräns vid tre. Jag lyftade huvudet ur vattnet och tog av mig masken för att lugna ner och andas flera gånger men efter en del försök gick det.

Min mamma bestämde sig att komma ner och hälsa på när jag var där. Hon ville snorkla. Vi gjorde samma sak igen. Den gången var det mycket lättare och jag kände mig nöjd.

Men universum hade andra tankar. 



(människan bredvid är inte min mamma)


Jag gick förbi ett ställe(som en kund till mig hade faktiskt föreslagit..hi Lisa) som kallas för Frontier Diving och tjejen som jobbade där kom ut, frågade mig om jag ville dyka och jag svarade ja(lyssna när Gud talar, tack). 

Nästa dagen var jag där. Det var två instruktörer och min var väldigt bra. Jag kom upp till ytan flera gånger pga av ångest. Hon såg att jag hade problem och tog an mig själv medans den andra mindre erfaren instruktör tog den andra deltagaren som klarade sig bättre än vad jag gjorde.

Det började med att hon bad mig att ligga bak på vattnets yta och drog mig till ett nytt ställe. Sedan, sade hon att vi skulle dyka där istället och att jag skulle bara tänka på att andas. Jag skulle glömma allting annat som vi skulle göra som handsignaler och andra övningar.

1. Hon gav mig ett mål: att andas. Det var en lättnad.

När vi dök såg jag en fin korallrev, mycket fiskar, och allt annat. Jag andades.

2. Hon fick mig att titta bort.

Både saker hon gjorde stämde väldigt väl med all min erfarenhet som PT. Det bekräftade också vikten av att använda de här taktiken.

Människor klarar en sak i taget. När de är rädda är två eller flera saker samtidigt mycket för mycket. När människor verkar fortfarande inte få till det med bara en sak i taget, leda bort deras uppmärksamhet och uppnå målet medan de inte tittar. Det är någonting jag använder mig av hela tiden i mitt yrke.

När vi var klara kände jag mig ganska nöjd. Hon frågade om jag ville komma tillbaka nästa dagen dock för att prova igen.  Jag trodde faktiskt att jag var klar. Jag tänkte på det ett tag och frågade mig själv om jag var fortfarande rädd. Svaret var ja. Så jag bokade mig.

Resten av dagen mådde jag riktigt konstigt. Huvudet kändes konstig i mellan örona.

Dagen efter gick jag tillbaka ditt och hade en underbar dyk. 35 minuter under vattnet. Det enda problemet som gjorde mig komma upp ett par gånger var att jag fick så mycket gegga i halsen. Till slut, började jag spotta i min andningstub. Hon sade att jag fick göra det.

Dyket var lyckad och vi var klara. Jag var nästan helt bekväm hela den tiden. När vi var klara däremot behövde jag verkligen spotta ut det jag hade i halsen. Jag spottad blod. Jag spottade blod för de nästa 10 minuter och sedan hade det i halsen och näsan resten av dagen. Vet inte exakt varför.


Kan det vara så at min ångest kom ifrån en känsla som varnade mig om en för trång örkanal, tex?


-Paul


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar