Summa sidvisningar

onsdag 12 mars 2014

Berättelsen om min morfar

Jag är halvsvensk. Min andra sida är Amerikan. Jag är född i Sverige men uppvuxen i USA. Jag bodde med mina morföräldrar mina första år i USA och var i närkontakt med dem tills de gick bort. Min morfar var med i den kända 1st Marine Division på deras "island hopping campaign" i stilla havet. Om ni har sett tv-serien The Pacific av Steven Spielberg och Tom Hanks, är det vad serien handlar om.

Andra från höger:


 
Jag har läst böcker, tittat på dokumentärer och pratat med människor som kan mycket om ämnet för att få information om vad som hände på öarna under kriget. Problemet är att de som var med i kriget pratade ytterst lite om det. Jag hade flera samtal med morfar, men han var mycket stängd. Det fanns ett tydligt block där som han vägrade korsa. Han berättade dock ett par saker.

Min morfar stred på Guadalcanal, New Britain, Peleliu, och Okinawa. Det var få som var på alla 4 öar. 3 ansågs som mycket. Han var 20-23 år gammal. Han berättade för mig att han bara hade en vän i sitt kompani och han tittade över mot honom på deras femte dag i strid precis när han blev skjuten i huvudet.

Morfar var det som kallas för en "demolitions man." Hans primära jobb var att kasta dynamit eller granater i grottor eller "pillboxes" som de kallades för att döda så många som möjligt på en och samma gång. En typisk pillbox hade kanske 4-10 soldater i den. Jag vet inte om han hade en eldkastare. Att spruta eld i en pillbox och bränna alla levande inuti var det lättaste sättet att säkerställa att samtliga dog eller sprang ut så att man kunde skjuta dem då. Det var ett farligt jobb eftersom precis alla på hela ön kunde se den med eldkastare från långt håll och man hade ungefär 30kg napalm på ryggen som riskerade att explodera om man blev träffad. Alla källor jag läst skämtar om att en eldkastares livslängd var ungefär 5 minuter. Men oavsett jobb var alla soldater också vanliga "riflemen" och bårbärare, vilket också var ett ständigt mål för Japanerna.

Här är en bild av honom när han får sin Silver Star på Pavuvu för hans agerande på Peleliu strandens landsättning och demolitionen av ett maskingevärs "nest" som höll på att döda många Amerikanska män.

Han står andra från höger igen.




 
Anything goes i krig. Han nämnde till oss att det var viktigt att man var bra med närkontaktstrid (bayonet och kniv som hette Ka-Bar). Från ett par andra källor vet jag att soldaterna föredrog att skära halsen av fienden så mycket som möjligt över att skjuta eftersom man behöll positionen hemlig. Japanerna hade attackerat så mycket på nättarna att soldaterna hade fått stor oro kring deras position på nättarna och man gjorde mer eller mindre vad som helst för att behålla den hemlig. Eugene Sledge, i sin bok With the Old Breed, beskriver hur de dödade en av deras egna män med en spade för att han började skrika i panik efter att det inte gick att tysta ner honom. Friendly fire var annars tyvärr ett relativt stort problem genom hela kriget. Många miste livet på grund av sina egna kamraters kulor och bomber.

Japanerna var tillsagd att strida tills de alla hade dött. Det var deras uppgift. Tidigt i kriget, under flera olika tillfällen kom det Japaner som "gav upp" bara för att ta livet av sig själv och alla Amerikaner i närheten med en granat eller dynamit. De Amerikanska trupperna lärde sig snabbt att döda alla och att aldrig ta fångar. Det blev policy redan på Guadalcanal att take no prisoners. Det erkändes av en man på Okinawa att även efter att de hade tagit en fånge, många gånger skar de halsen på dem bara för att de inte kunde göra någonting med fången och deras tillit var noll. Men det spelade knappast någon roll ändå för att Japanerna föredrog att ta livet av sig själva, sina kamrater, och till och med deras kvinnor och barn framför att bli till fånga tagna av Amerikanerna. Det var väl känt i kriget att sådana händelser som självmord och mord av familjer och barn var en vanesak på öarna. Japanerna stympade döda Amerikaners kroppar: skar av deras penis och testiklar och satt dem i munnen på den döda soldaten för att de andra skulle se när de gick förbi. De ropade ut på engelska och försökte att komma in i deras camp många gånger för att döda vem de kunde.

Morfar erkände tyvärr väldigt lite av det här till mig personligen. Det har tagit mycket tid att förstå vad det var som pågick på öarna. Han blev intervjuad på tv en gång i tiden, men det blev tyvärr ganska vanliga svar från honom där med: korta och odetaljerade. Han och min mormors filosofi kring det där var att det var dåligt föräldraskap att berätta sånt för sina barn. Min morfar, från när han var 25 år gammal tills han dog kunde han enbart sova med extremt högljudd musik eller ljudböcker spelande i hans öron. Han fick mardrömmar annars. Inga i familjen förstår hur mormor klarade av att sova bredvid honom, för att vi klarade inte ens av att sova i ett helt annat rum! Sist, han gapade, lät, och gjorde någonting som att gråta varenda gång han hörde att någon hade dött på grund av våld, på nyheter tex. Han vägrade se alla krigsfilmer. Jag kommer ihåg hans ord tydligt: "Paul, I just have no desire to see any of those kinds of movies."

Morfar var Armenier. På den tiden visste inte de flesta vad det var. Efter kriget, när han gifte sig med min mormor, vägrade hennes 9 syskon och båda hennes föräldrar närvara vid deras bröllop för att de trodde att han hade "lite svart i sig."

Morfar växte upp fattig i Chicago. Inte långt därifrån min mor bor nu. Som en ung man jobbade han med allt möjligt för att få ihop lite pengar. En story jag lärde mig nyss var att han och hans bror hoppade på förbipasserande koltåg, satte sig på rumpan på högarna och sparkade ner så mycket kol som möjligt för att sedan hoppa ner på marken och gå tillbaka och samla ihop allt kol och ta hem för att värma deras hus.

Min morfar var alltid bra mot mig. Men han var hård mot sina barn. På den tiden de växte upp var det mycket mer vanligt med hårt fysiskt stryk. Han gav det plus mycket psykiskt. Bälten, knytnävar, hårda ord, och knappt något tålamod alls. Både han, hans fru och barn, och alla barnbarn levde däremot ett mycket gott liv. Jag hör mycket om förutsättningar här i Sverige och jag kan inte hjälpa att tänka att inga har bättre förutsättningar än Svenskar. Inga. Min morfar och alla i hans generationer hade bokstavligen katastrofala förutsättningar. Inget av det var bra. De allra flesta klarade sig och levde till och med lyckliga liv. Och definitivt mycket produktiva liv. Jag tror att alla verkligen behöver tänka till kring vad det är som de tror krävs för att de ska lyckas och bli lycklig i livet. Jag köper inte att alla är olika. De allra flesta kräver mycket mindre än vad Svenskar har fått. För att leva ett bra liv behöver alla en hel del motstånd, mycket mer än vad de flesta tror.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar